En jobbig tid...

Nu har beskedet kommit som vi inte ville ha... kanske fanns de där men att höra De var ALS.   
Ja vad säger man, vad gör man?? Hur ska jag klara mej utan min mamma..... tusen frågor men inga svar.
Är man över 30 år så klara man ju sej, men mamma är ju alltid mamma.
Hur ska jag berätta för Filip 9 år, jag måste men inte nu.
Han ser ju att hon är dålig men just nu är det "Bara" armen som inte fungera såklart höger oxå... och en dåligt tal men oftast när hon är trött.
Kollade på dokumentären med Ulla-cajsa Min kamp mot livet tror jag den hette, kanske nyttigt att se den, men tårana rann vill inte inse att min mamma en dag kommer att vara så dålig....
Så är de nog för hela min familj tror jag.
Att hälften dör inom 3 år? Kan inte tala? Inte andas själv? inte gå? Det här händer inte mej, oss.
Hoppas att broms medicinen hjälper till och bromsa upp de här och att jag får många fina år till med mamma och framförallt för mina barn att de kommer få ha kvar sin älskade mormor!!
 Jag är inte en människa som säger till mamma el pappa att jag älskar dom, de vet det att jag gör...
Nu har jag inte ett hjärta av sten, jag använder de 3 orden varje dag till mina barn och mim man förstås!!!
Men man känner sej ensam i detta fall alla försöker så klart vara snälla, de kommer gå bra....
Vad är de som går bra??? Ska hon bli frisk eller??? Nä som sagt Als finns de inge botemedel för.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0